Finanspolicy för likviditet: vilka gränser bör fastställas?

Varför likviditetspolicyn behöver numeriska gränser

Finansinspektionen konstaterar att företag måste kunna uppfylla sina betalningsförpliktelser. FI:s föreskrifter (FFFS 2010:7) innehåller bestämmelser om hur ett företag ska hantera likviditetsrisker och offentliggöra information om likviditetsrisk.

En policy utan numeriska gränser lämnar bedömningen av likviditetsrisken till enskilda tjänstemäns omdöme i stunden. Policyn bör därför ange både miniminivåer – absoluta gränser som aldrig får underskridas – och interna buffertnivåer. Buffertarna ger ledningen tid att agera innan miniminivån nås. Miniminivåer kan kopplas till regulatoriska krav; buffertnivåer speglar risktolerans och verksamhetens art.

Utgå från storlek, komplexitet och riskaptit

FFFS 2010:7 har en proportionalitetsbestämmelse. Vid tillämpning ska företaget ta hänsyn till storlek, risktolerans, verksamhetens komplexitet, arten och omfattningen av exponeringen för likviditetsrisker samt rollen som likviditetsförsörjare på marknaden.

Gränsnivåerna kan därför inte kopieras rakt av mellan företag. En central likviditetsförsörjare behöver typiskt sett högre buffertar och snabbare tillgång till likvida medel än ett mindre specialiserat företag med enklare verksamhet. Policyn bör dokumentera de faktorer som proportionalitetsbestämmelsen pekar ut och fastställa gränser i proportion till dem. Riskaptiten måste uttryckas kvantitativt – annars går den inte att följa upp.

Gränser för likviditetstäckningskvoten

Sedan den 1 januari 2018 gäller bindande EU-regler (tillsynsförordningen och LCR-förordningen) inom unionen. EU-regleringen kräver 100 procent LCR. Ett institut ska ha tillräckligt mycket likvida tillgångar för att klara verkliga och simulerade kassautflöden under en stressad period på 30 dagar.

100-procentkravet är en miniminivå, så policyn bör fastställa en intern varningsnivå och en absolut lägstanivå över minimikravet. Varningsnivån ska utlösa förberedande åtgärder, exempelvis ökad rapportering eller kartläggning av ytterligare likviditetskällor. Den absoluta lägstanivån markerar var omedelbara åtgärder måste vidtas. Pelare 1-kravet i EU-regleringen är inte uttryckt i enskilda valutanivåer.

Särskilda gränser per valuta

Finansinspektionen ställer krav på en likviditetstäckningskvot på minst 75 procent för varje övrig enskild valuta, inklusive svenska kronor, under de förutsättningar som anges i FI:s regelverk. En hög aggregerad LCR räcker inte om fördelningen över valutor är sned. Policyn bör därför sätta gränser per valuta, kronor inräknade – inte bara en gräns för den totala LCR:n.

Riksbanken pekade i en fördjupning från maj 2017 på att en gränsöverskridande banksektor med betydande tillgångar och skulder i utländsk valuta innebär risker för den finansiella stabiliteten. Riksbanken betonade att bankerna själva bör försäkra sig genom att hålla likvida tillgångar.

Redan när FI införde krav på likviditetstäckningsgrad 2012 ansåg Riksbanken att FI borde utreda om täckningsgraden även borde uppfyllas i svenska kronor. FI:s krav på minst 75 procent för varje övrig enskild valuta, under de förutsättningar som anges i FI:s regelverk, kan användas som utgångspunkt, men policyn bör överväga en intern varningsnivå per valuta över detta krav.

Stresscenarier och överlevnadshorisont

LCR-logiken bygger på en stressad period på 30 dagar. Policyn bör därför ange vilka stressantaganden som ska gälla för företagets likviditetsplanering. Antagandena kan omfatta utflöde av inlåning, förlust av marknadsfinansiering och valutaeffekter. De bör vara tillräckligt allvarliga för att pröva motståndskraften, men dokumenterade och möjliga att följa upp.

Under 30-dagarsstressen bör policyn fastställa en lägsta likviditetsnivå. Nivån bör ligga över det regulatoriska minimikravet och kopplas till företagets överlevnadshorisont. Om stresscenariot visar att nivån kan underskridas ska policyn ange vilka åtgärder som ska vidtas och i vilken ordning.

Gränser på solo- och gruppnivå

Enligt FFFS 2010:7 ska ett moderföretag tillämpa föreskrifterna på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 18.1 i tillsynsförordningen.

Ett företag i en konsoliderad situation behöver inte enskilt uppfylla kraven enligt 4 kap. 5 § om det tillsammans med övriga företag i gruppen uppfyller kraven på gruppnivå. Det kräver två villkor: rättsligt bindande åtaganden om fullgott likviditetsstöd mellan företaget och det företag där likviditetsreserven är placerad, och fri flyttbarhet av likviditet mellan dessa företag.

Policyn bör därför ange gränser för hur stor andel av likviditetsreserven som får placeras i andra koncernbolag. Sådan placering bör villkoras med rättsligt bindande åtaganden och fri flyttbarhet. Om villkoren inte är uppfyllda måste företaget uppfylla kraven på solonivå. För ett dotterföretag som ingår i en konsoliderad situation enligt artikel 18.1 i tillsynsförordningen och som står under grupptillsyn inom EES finns ett undantag från kravet att enskilt uppfylla kraven i 4 kap. 5 §, om företaget lyder under nationell reglering om hantering av likviditetsrisk som motsvarar FI:s föreskrifter.

Ansvar, rapportering och åtgärder vid brott mot gränser

FFFS 2010:7 innehåller bestämmelser om hur ett företag ska hantera sina likviditetsrisker och offentliggöra information om likviditetsrisk. I en konsoliderad situation gäller vad som anges om styrelse och verkställande direktör för moderföretagets styrelse och VD. Policyn bör därför ange att styrelsen fastställer gränserna och att VD ansvarar för efterlevnaden. Den bör också ange rapporteringsfrekvens till styrelsen och åtgärder vid brott mot en gräns.

Offentliggörande av likviditetsrisker regleras i FFFS 2010:7 och i del åtta i tillsynsförordningen. Kreditinstitut och värdepappersbolag rapporterar likviditetsinformation till FI enligt tillsynsförordningen (EU) nr 575/2013 och LCR-förordningen (EU) 2015/61. Policyn bör säkerställa att intern och regulatorisk rapportering bygger på samma data.

Så fastställs gränserna i praktiken

Prioriteringsordningen: 1. Utgå från regulatoriska minimikrav – 100 procent LCR samt FI:s krav på minst 75 procent för varje övrig enskild valuta, inklusive svenska kronor, under de förutsättningar som anges i FI:s regelverk. 2. Fastställ en intern buffert över minimikraven. 3. Sätt särskilda gränser per valuta, inte bara en aggregerad nivå.

4. Definiera stressantaganden och en lägsta likviditetsnivå under 30 dagars stress. 5. Bestäm under vilka villkor likviditetsreserver får placeras i andra koncernbolag – rättsligt bindande likviditetsstöd och fri flyttbarhet. 6. Tilldela styrelse och VD ansvar, fastställ rapporteringsfrekvens och åtgärdsplaner.

Regulatoriska minimikrav för likviditetstäckning