Finanspolicy för likviditet: vilka gränser bör fastställas?

Varför likviditetspolicyn behöver numeriska gränser

Finansinspektionen konstaterar att det är avgörande för alla företag att kunna uppfylla sina betalningsförpliktelser. Hanteringen av likviditetsrisk regleras i FI:s föreskrifter (FFFS 2010:7), som bland annat innehåller bestämmelser om hur ett företag ska hantera likviditetsrisker och offentliggöra information om likviditetsrisk.

En policy utan numeriska gränser lämnar bedömningen av likviditetsrisken till enskilda tjänstemäns omdöme i stunden. Policyn bör i stället ange både miniminivåer – absoluta gränser som aldrig får underskridas – och interna buffertnivåer som ger ledningen tid att agera innan miniminivån nås. Miniminivåerna kan kopplas till regulatoriska krav, medan buffertnivåerna speglar företagets risktolerans och verksamhetens art.

Utgå från storlek, komplexitet och riskaptit

FFFS 2010:7 innehåller en proportionalitetsbestämmelse. När ett företag tillämpar föreskrifterna ska det ta hänsyn till företagets storlek, risktolerans, verksamhetens komplexitet, arten och omfattningen av exponeringen för likviditetsrisker samt företagets roll som likviditetsförsörjare på marknaden.

Det innebär att gränsnivåerna inte kan kopieras rakt av mellan företag. Ett företag som är en central likviditetsförsörjare på marknaden behöver typiskt sett högre buffertar och snabbare tillgång till likvida medel än ett mindre specialiserat företag med enklare verksamhet. Policyn bör därför dokumentera de faktorer som proportionalitetsbestämmelsen pekar ut och därefter fastställa gränser som står i proportion till dem. Riskaptiten behöver uttryckas kvantitativt – annars går den inte att följa upp.

Gränser för likviditetstäckningskvoten

Sedan den 1 januari 2018 gäller bindande EU-regler (tillsynsförordningen och LCR-förordningen) inom unionen. EU-regleringen kräver 100 procent LCR. Det innebär att ett institut ska ha tillräckligt mycket likvida tillgångar för att klara verkliga och simulerade kassautflöden under en stressad period på 30 dagar.

100-procentkravet är en miniminivå. Policyn bör därför fastställa en intern varningsnivå och en absolut lägstanivå som båda ligger över minimikravet. Varningsnivån ska utlösa förberedande åtgärder, exempelvis ökad rapportering eller kartläggning av ytterligare likviditetskällor, medan den absoluta lägstanivån markerar den punkt där omedelbara åtgärder måste vidtas. Pelare 1-kravet i EU-regleringen är inte uttryckt i enskilda valutanivåer.

Regulatoriska minimikrav för likviditetstäckning

Särskilda gränser per valuta

Finansinspektionen ställer krav på en likviditetstäckningskvot på minst 75 procent för varje övrig enskild valuta, inklusive svenska kronor. En hög aggregerad LCR räcker alltså inte om fördelningen över valutor är sned. Policyn bör därför sätta gränser för varje enskild valuta, inklusive svenska kronor, och inte bara en gräns för den totala LCR:n.

Riksbanken har i en fördjupning från maj 2017 pekat på att en gränsöverskridande banksektor med betydande tillgångar och skulder i utländsk valuta innebär risker för den finansiella stabiliteten, och betonat vikten av att bankerna själva försäkrar sig genom innehav av likvida tillgångar. Redan när FI införde krav på likviditetstäckningsgrad 2012 ansåg Riksbanken att FI borde utreda om täckningsgraden även borde uppfyllas i svenska kronor. FI:s krav på 75 procent per valuta kan användas som utgångspunkt, men policyn bör överväga en intern varningsnivå per valuta som ligger över detta krav.

Stresscenarier och överlevnadshorisont

LCR-logiken bygger på en stressad period på 30 dagar. Policyn bör därför ange vilka stressantaganden som ska gälla för företagets likviditetsplanering. Det kan handla om antaganden om utflöde av inlåning, förlust av marknadsfinansiering och valutaeffekter. Antagandena bör vara tillräckligt allvarliga för att pröva företagets motståndskraft, men samtidigt dokumenterade och möjliga att följa upp.

Under denna 30-dagarsstress bör policyn fastställa en lägsta likviditetsnivå som ska hållas. Denna nivå bör ligga över det regulatoriska minimikravet och vara kopplad till företagets överlevnadshorisont. Om stresscenariot visar att nivån kan underskridas ska policyn ange vilka åtgärder som ska vidtas i vilken ordning.

Gränser på solo- och gruppnivå

Enligt FFFS 2010:7 ska ett moderföretag tillämpa föreskrifterna på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 18.1 i tillsynsförordningen. Ett företag som ingår i en konsoliderad situation behöver inte enskilt uppfylla kraven enligt 4 kap. 5 § om det tillsammans med övriga företag i gruppen uppfyller kraven på gruppnivå och två villkor är uppfyllda: det finns rättsligt bindande åtaganden om fullgott likviditetsstöd mellan företaget och det företag där likviditetsreserven är placerad, och det går att flytta likviditet fritt mellan dessa företag.

Policyn bör därför ange gränser för hur stor andel av likviditetsreserven som får placeras i andra koncernbolag, och villkora en sådan placering med just rättsligt bindande åtaganden och fri flyttbarhet. Om dessa villkor inte är uppfyllda måste företaget uppfylla kraven på solonivå. För dotterföretag inom EES finns ett undantag om företaget lyder under nationell reglering om hantering av likviditetsrisk som motsvarar FI:s föreskrifter.

Ansvar, rapportering och åtgärder vid brott mot gränser

FFFS 2010:7 innehåller bestämmelser om hur ett företag ska hantera sina likviditetsrisker och offentliggöra information om likviditetsrisk. I en konsoliderad situation gäller vad som anges om styrelse och verkställande direktör för moderföretagets styrelse och VD. Policyn bör därför tydligt ange att styrelsen fastställer gränserna och att VD ansvarar för efterlevnaden. Den bör också ange hur ofta likviditetsrisker ska rapporteras till styrelsen och vilka åtgärder som ska vidtas vid brott mot en gräns.

Offentliggörande av likviditetsrisker regleras i FFFS 2010:7 och i del åtta i tillsynsförordningen. Kreditinstitut och värdepappersbolag rapporterar likviditetsinformation till FI enligt tillsynsförordningen (EU) nr 575/2013 och LCR-förordningen (EU) 2015/61. Policyn bör säkerställa att den interna rapporteringen och den regulatoriska rapporteringen bygger på samma data.

Så fastställs gränserna i praktiken

Prioriteringsordningen kan sammanfattas så här: 1. Utgå från de regulatoriska minimikraven – 100 procent LCR och minst 75 procent för varje enskild valuta inklusive svenska kronor. 2. Fastställ en intern buffert över minimikraven. 3. Sätt särskilda gränser per valuta, inte bara en aggregerad nivå. 4. Definiera stressantaganden och en lägsta likviditetsnivå under 30 dagars stress. 5. Bestäm under vilka villkor likviditetsreserver får placeras i andra koncernbolag – rättsligt bindande likviditetsstöd och fri flyttbarhet. 6. Tilldela styrelse och VD ansvar, fastställ rapporteringsfrekvens och åtgärdsplaner.